Rädslan att få vara någon.
Du gör mig så jävla glad!
Huvudet snurrar och jag kan liksom inte få bort tanken ur skallen.
Men samtidigt är det något som drar mig tillbaka.
Det som har hänt i mitt förflutna kommer alltid att vara med,
hur mycket jag än försöker. Det bara är så.
Jag vill kunna känna mig stark och kunna ta steget.
Men jag är så jävla rädd för att du ska ta för stor plats hos mig.
Jag vet ju trots allt hur det kommer sluta, eller hur?
Jag kan sitta och tjata i hur annorlunda det känns och hur det kommer att vara en annan sak, denna gång.
Men innerst inne vet jag att det inte är så.
Vad är det som gör dig så annorlunda från de andra?
Jag är rädd för att släppa in någon som ändå kommer att slitas bort från mig då jag minst behöver det.
Hela tiden går jag runt och tänker på att jag inte kommer kunna ge dig det du behöver och förtjänar.
Jag har alltid haft svårt med sånt här.
Det har blivit en stort hinder i mitt liv och jag vill bara kunna ta mig vidare.
”Jag ångrar inga steg vid din sida”
Lars Winnerbäck – Innan mörkret faller

fin fin blogg du har :) å as fin bild :D KRAAM :D