maj 20, 2010
Lycka stavas, du.
Bara att få ta del av det som pågår bakom dessa blå ögon,
får mig att aldrig vilja släppa mitt leende.
Det så enkelt, som att få känna vinden i håret,
som att få känna solen efter ett halvår av mörker.
Det är du, dina ögon och det där leendet.
Sättet du rör dina händer och hur du ser på mig,
som om allt runt om mig vore oviktigt.
Din röst vibrerar genom hela min kropp,
och när du fumlar för att få tag i min hand förstår jag,
att Jag är viktig,
för Dig.
Så som Du är viktig,
för Mig.
Filed under:
1 by sensationatfive
maj 19, 2010
Det är som att alla de där blickarna talat för att precis detta skulle ske,
kanske var det bara dags att göra något åt det.
Ibland stannar jag till för att försäkra mig om att det verkligen hänt,
försäkra mig om att det inte bara är en fjantig dröm,
och att jag ska vakna vilken sekund som helst.
Jag vill bara vara säker på att det är Du som håller min hand,
för det finns verkligen ingen annan jag vill hålla om,
så mycket som dig.
Du stryker mig sakta över håret,
och jag hör dig viska något om hur bra allt blev.
sedan lägger du bara din hand mot min kind,
för att se mig le innan vi somnar.
Filed under:
1 by sensationatfive
april 5, 2010
Man får ju för fan ont i magen bara av att vara i samma hus.
Jag vill inte vara här längre.
Och då har det ändå bara gått nån timme sen jag kom hit.
mars 17, 2010
Nej, nu är jag trött på att så små ord ska behöva bli så fruktansvärt stora.
The Fray.
Lite mer känsla, lite mer verklighet.
mars 4, 2010
Det är ditt leende, dina ögon och hur du ser på mig,
som får mig att totalt tappa andan.
Bara tanken av vem du kan vara får mig att aldrig vilja sluta le.
Never say never. <3
mars 3, 2010
Det är som att allt förtroende försvinner på ett enda dåligt val i livet.
Det känns nästan overkligt. Hur kan man avsky någon över en natt?
Hur kan man döma någon utifrån ett val man gjort, som man sedan
ångrar in i döden? Jag fattar inte att en människa kan vara så trångsynt
att man inte ens är villig att prata om det.
Känner mig sviken och genomrutten.
När man behöver stöd som mest inser man att man ändå är helt ensam.
Det är som vanligt helt enkelt. och kanske borde man ha lärt sig vid det
här laget, men man hoppas ändå varje gång att det faktiskt ska vara
annorlunda, om så bara för den här gången.
februari 26, 2010
Vissa veckor är så sjukt jävla dåliga.
Jag vill bara att någon ska hålla om mig.
Jag hatar det här och önskar verkligen att jag var någon annan just nu.
Det är som att jag tappat greppet om allt. igen.
januari 20, 2010
Känner mig allmänt depp idag.
Dessutom blev jag köttat på dansen igår.
Hon jag står brevid drar armen åt sidan och slår sönder min haka.
På något sätt lyckas hon iallafall trycka in sina naglar i mitt ansikte
och jag får fetaste såret på hakan. Jag börjar såklart blöda och har
lite problem att få stopp på det, men efter en 20min ungefär så slutar
det tillslut. och lite ont har jag faktiskt.
Dessutom överdrev jag väl lite nu, men det är mest för att få lite mer
sympati från folket, för det är lite synd om mig, faktiskt.
i vilket fall som helst fick jag knappt en ursäkt, vilket jag tycker jag förtjänar,
och det gör saken lite värre än vad det egentligen var.
Jaja, det var allt från mig.
Detektivbyrån – E18
januari 17, 2010
ibland är det nästan så man blir förbannad på sig själv.
Jag vet att jag gör fel, när det borde vara så lätt att göra rätt.
tillochfrån undrar man ju nästan vad som gömmer sig bakom pannbenet,
jag borde vara smartare än så.
Men ändå är det något som skriker nej, och vill annat.
Jag är förvirrad och vill inte stänga någon dörr ännu,
helst vill jag ha alla dörrar öppna så länge som möjligt.
-Idioti.
Ja, jag vet ju vart jag kommer sluta upp iallafall.
Jaja, thats it for tonight!